Fotokurs med inriktning på personlig utveckling
Min historia börjar på gymnasiet när jag valde en utildning som jag aldrig tidigare hade trott att jag skulle välja (film och musik), jag under min barndom velat bli veterinär eller något inom sport men helt plötsligt var det något som gjorde att jag valde en helt annan väg och det är jag idag glad för, för det har lett mig in i en helt ny värld som jag önskar att jag hade upptäck tidigare. Mina favoritämnen blev multimedia och, jag tror det hette, medieproduktion där allt ifrån redigering och foto till programmering av webbplatser ingick. Här började mitt intresse för grafisk design och kreativt skapande på det sättet ta form och ett bra tag efter var det just det som var huvudintresset och även om jag alltid på ett eller annat sätt tyckt det varit roligt att fotografera så var det inte förrän något senare som foto blommade upp som det stora intresset och sedan dess har det hållt i sig.
Det brukade vara min ena lillasyster som delade mitt intresse och vi brukade fota allt och ingeting bara för att vi tyckte det var så roligt och för att man på så sätt kan spara så många fina minnen men sedan hon tragiskt gick bort för ungefär 3 år sedan har jag inte direkt längre någon i min närhet som delar intresset på samma sätt och i och med det ingen att prata med eller fråga om olika saker om funderingar dyker upp, som de ofta kan göra, under tiden man fotar eller redigerar med mer vilket gör att jag ofta blir osäker på mig själv och om jag gör rätt eller inte eller om bilderna blir bra eller inte vilket jag själv känner göra att kvaliten på bilder varierar från dag till dag, ibland blir de bra och ibland mindre bra. Jag är även vädigt kritisk mot mig själv, känner ofta att jag inte håller tillräckligt hög nivå eller att jag inte är så duktig som jag borde eller skulle vilja vara och någon gång är det till och med så att jag inte vågat till exempel söka till någon fotoskola fast jag varit intresserad bara för att jag själv känner att mina bilder inte är i närheten av hur bra de borde vara för att tex bli antagen eller vara på samma nivå som de resterande på samma utbildning.
Jag har även hamnat i en period nu där jag på nåt sätt känner mig gammal och som att jag inte kommer hinna med allt jag skulle vilja göra i livet, jag är bara 23 så egentligen har jag ju fortfarande hela livet framför mig men jag vet inte riktigt varför det blir så att man känner så i alla fall.
Från att ha tittat runt i och läst Emelies blogg flera gånger så vet jag att hon varit med om väldigt mycket i livet men att hon nu är starkare, gladare och lyckligare än någonsin, hon är mycket säkrare i sig själv och i sitt fotograferande och det är väldigt inspirerande att se. Jag känner igen mig i väldigt mycket av det hon skriver om, mobbning, en syster som gått bort alldeles för tidigt, osäkerhet, dåligt självförtroende, rädslan att människor skall förstå att man inte är så duktig och krav på sig själv men jag känner att jag inte riktigt har kommit ända fram för att känna samma lugn och säkerheten i fotograferandet finns inte riktigt där så som jag skulle vilja.
Har en dröm att en dag kalla mig fotograf, att fånga de där minnesvärda ögonblicken, och om man drömmer om något skall man kämpa för det man vill och det man tror på, men ibland behöver man en knuff i rätt riktning, lite hjälp på traven för att nå det man drömmer om.
Jag köpte min första systemkamera förra hösten efter en del sparande och det är bland det bästa jag gjort och jag känner att jag redan utvecklats en del men att vinna den här tävlingen och platsen på kursen skulle verligen vara helt underbart och det skulle vara den där knuffen för att en dag nå min dröm.
Det är helt otroligt men jag vill till och med här, i motiveringen, göra så bra ifrån mig som möjligt även om jag inte kan göra annat än att skriva hur jag känner, bara för att jag så otroligt gärna skulle vilja gå kursen och för att jag tror att det skulle betyda en så stor förändring för mig.
